2 Macc 5

a 1. Dan 11,25; 1 Mack 1,16

b 7. 2 Mack 4,26

c 9. 1 Mack 12,7.21. 11.1 Mack 1,20

d 18. 2 Mack 3,25.21.2 Mack 9,8

e 22. 1 Mack 1,51; 24.1 Mack 1,29; 2 Mack 3,5.4,4. 25.2 Mos 20,10

f 27. 1 Mack 2,27; 2 Mack 10,6; Hebr 11,38

Jason gör ett misslyckat angrepp på Jerusalem. Antiokus anställer ett blodbad i staden och plundrar helgedomen. Apollonius anställer ett nytt blodbad. Judas Mackabeus flyr till öknen.

1 Vid samma tid företog Antiokus sitt andra krigståg till Egypten. 2 Då hände sig att man i hela staden under vid pass fyrtio dagar såg ryttare, iklädda guldstickade dräkter och väpnade med spjut, spränga fram genom luften i hopar; 3 och man såg svärd som drogos och avdelade ryttarskaror och anfall som gjordes och sammandrabbningar från ömse sidor; och man såg sköldar svingas och lansar slungas i mängd och pilar flyga och prydnader av guld blixtra, och man såg pansar av allahanda slag. 4 Med anledning härav bådo alla att synen måtte hava en lyckosam betydelse.

5 Men sedan ett falskt ryktes hade uppstått, att Antiokus hade avlidit, skaffade sig Jason minst ett tusen man, och med dessa företog han ett oförmodat anfall på staden. Då nu de som voro på muren hade drivits undan och staden slutligen just var nära att intagas, flydde Menelaus till borgen. 6 Nu anställde Jason ett skoningslöst blodbad i staden på sina egna bröder. Han betänkte därvid icke att hans framgång mot stamfränderna var den största motgång, utan tyckte sig hembära seger över fiender och icke över landsmän. 7 Men makten lyckades han icke att sätta sig i besittning av; slutet av hans anslag blev i stället att han med skam måste såsom flykting vända tillbaka till ammoniternas land. 8 Och detta blev änden på hans usla levnad: han blev först kastad i fängelse hos Aretas, arabernas furste, och sedan måste han, förföljd av alla, fly ifrån stad till stad; han blev hatad såsom en avfälling från lagen och avskydd såsom en bödel mot sitt eget land och folk; till sist blev han bortjagad till Egypten. 9 Han som hade tvingat så många att fly ifrån sitt eget land till främmande land, han omkom nu själv i främmande land, sedan han hade farit över till lacedemonierna, i hopp om att hos dem erhålla skydd till följd av frändskapen med dem. 10 Och han som hade låtit kasta ut så många döda kroppar, utan att unna dem någon begravning, han blev själv obegråten, ja, han fick icke en gång någon som helst likbegängelse, ej heller en grav hos sina fäder.

11 När underrättelse nådde konungen om vad som hade hänt, fick han den föreställningen att Judeen var på väg att avfalla. Därför bröt han upp från Egypten, vild av vrede, och intog staden med vapenmakt. 12 Och han befallde sitt krigsfolk att utan försköning hugga ned dem som kommo i deras väg octi att

dräpa dem som flydde upp i husen. 13 Så pågick där ett blodbad på unga och gamla; man avlivade minderåriga och kvinnor och barn, man slaktade jungfrur och spenabarn. 14 Åttio tusen människor gingo förlorade under sammanlagt allenast tre dagar: fyrtio tusen dräptes under handgemänget, och ett lika stort antal såldes såsom trälar. 15 Men konungen lät sig icke nöja härmed; han fördristade sig ock att träda in i den helgedom som var den heligaste på hela jorden, vägledd av Menelaus, denne som hade förrått både lagen och sitt fädernesland. 16 Med sina orena händer tog han de heliga kärlen; och de skänker som många konungar hade låtit ställa upp där, för att förhöja den heliga platsens glans och ära, dem släpade han bort med sina besudlade händer. 17 Och Antiokus förhävde sig däröver i sitt sinne och betänkte icke att Herren till en kort tid vredgades på stadens invånare för deras synders skull, och att det var därför som den heliga platsen nu blev prisgiven. 18 Men om det icke hade varit så, att de förut voro insnärjda i en mängd synder, så skulle konungen, när han trängde ditin, strax hava genom gisselslag blivit tvingad att uppgiva sitt fräcka dåd, alldeles såsom det gick med Heliodorus, när han av konung Seleukus hade blivit sänd åstad för att besiktiga skattkammaren. 19 Men Herren hade icke utvalt folket för platsens skull, utan platsen för folkets skull. 20 Därför blev också platsen, sedan den hade fått vara med om de olyckor som drabbade folket, själv omsider delaktig av de välgärningar som detta fick röna; och sedan den hade råkat i fiendehand till följd av den Allsmäktiges vrede, blev den, när den store härskaren åter hade blivit folket nådig, med all heder upprättad igen.

21 Antiokus förde alltså bort ett tusen åtta hundra talenter ur helgedomen och drog så med all hast därifrån till Antiokia. Och nu trodde han i sitt högmod att han kunde göra land till hav, och hav till land; så stor var hans hjärtas förhävelse. 22 Han lämnade också kvar uppsyningsrnan för att plåga folket: i Jerusalem Filippus, till börden en frygier, vilken betedde sig ännu grymmare än den som hade tillsatt honom, 23 och på Garisim Andronikus. Utom dessa lämnade han ock kvar Menelaus, som utövade ett ännu värre förtryck mot sina landsmän än de övriga. 24 Och i sitt hätska sinnelag mot judarna sände konungen åstad Apollonius, befälhavaren över mysierna, i spetsen för en krigshär på tjugutvå tusen man, med befallning att hugga ned alla vapenföra män och att sälja kvinnor och minderåriga. 25 Sedan denne hade kommit till Jerusalem, hycklade han fredliga avsikter och höll sig stilla, till dess den heliga sabbatsdagen var inne. Men när han nu såg huru judarna den dagen höllo sig overksamma, befallde han sitt folk att ställa upp sig i vapen. 26 Alla dem som då gingo ut ur staden för att se vad som tilldrog sig lät han nu på en gång nedgöra. Därefter ryckte han under vapen skyndsamt in i staden och bragte en stor mängd människor om livet. 27 Men Judas, som ock kallades Mackabeus, drog sig undan till öknen tillika med ett tiotal andra. Där levde han, jämte dem som voro med honom, bland bergen såsom de vilda djuren; och de livnärde sig hela tiden med vad som växte på marken. Detta gjorde de för att icke ådraga sig besmittelse såsom de övriga.

^a ^b ^c ^d ^e ^f